Livet som Förskolelärare i Göteborg.

Nu ligger jag här i soffan igen och tänker en hel massa..

För några dagar sedan fick jag ett mail på facebook, mailet innehöll bara en bild men de räckte..

Bilden jag fick var denna:
 

Denna togs på Böda sand när jag och mikaela var där och gjorde vår praktik på borgholm. Det var alltså när vi gick sista året på gymnasiet. Det var alltid jag och mika och så skulle de också alltid vara. Trodde vi då.
Tyvärr händer de tråkiga saker i livet som iallafall jag inte trodde jag skulle behöva gå igenom. Eller hur man nu ska förklara det. Jag har många underbara vänner som alltid ställer upp om man har de jobbigt eller om man bara vill ha skoj så finns de alltid vännerna där. Men med Mika var då så annorlund vi prata om precis allt, vi behövde inte prata på ett tag men vi visste iallafall vart vi hade varann. När vi prata i telefon var samtalen aldrig under 60min. Vi har prata om de som hänt men jag känner att jag inte bara kan glömma de och köra på som vanligt. Även om de gör så ont i mig. För jag saknar verkligen denna så otroligt snälla, omtänksamma och goa tjej. Det var iallafall så hon var när jag kännde henne.. För nu känns de inte som att jag känner henne längre. Jag vet att hon läser min blogg och jag skriver inte detta för att på något sätt vara elak eller liknande utan jag måste bara få skriva av mig och de är det jag gör här på min blogg..

Så ett råd till er alla, ljug aldrig för era vänner vad de än gäller för sanningen kommar alltid fram och då blir de bara så mycket värre!!